Axel Gallén

Ainomyten, triptyk

olja på duk • 210 x 371 cm

1889

kuva

KOLLEKTIV TRAGEDI

Den första versionen av triptyken Aino, som Axel Gallén (1865–1931, från 1907 Akseli Gallen-Kallela) målade i Paris, kom till Finlands Banks ägo via omvägar.

Professor Edvard Neovius köpte den stora målningen kort efter att den ställts ut i Finland. Neovius flyttade emellertid till Köpenhamn och triptyken följde med. Målningen dök för andra gången upp till försäljning på dödsboauktionen efter Neovius dotter 1950.

Dåvarande verkställande direktören för försäkringsbolaget Pohjola, Tauno Angervo, ville förvärva triptyken till sitt bolag och bad Finlands Bank om tillstånd att använda valutakonto för köpet av konstverket. Efter kriget rådde nämligen en sträng valutareglering.

kuva Foto: © Finlands Bank

Valutatillståndet beviljades men Galléns målning intresserade också centralbankens chefdirektör Sakari Tuomioja. Han lät påskina att det fanns en lämpligare plats för ”Aino” i direktionens matsal på Finlands Bank. Motiveringen till förslaget låter minst sagt långsökt eftersom matsalen, som var avsedd för en liten grupp, enligt Tuomioja erbjöd ett mer offentligt och representativt ställe för målningen än Pohjolas lokaliteter.

Tauno Angervo gav efter för Tuomiojas förslag, dock sannolikt av diplomatiska skäl och inte med anledning av platsen för målningen. Banken köpte verket och triptyken finns nu i Kuparikanta-salen på Finlands Bank tillsammans med Dora Jungs fasta väggtextil.

kuva Foto: © Finlands Bank

Bakgrunden till triptyken om Ainomyten är en del av den unga konstnärens mångfasetterade utvecklingshistoria. Axel Gallén var bekant med Kalevalas berättelser redan från skolåldern, och han deltog uppenbart förväntansfullt i en illustrationstävling för Kaleva 1883. Framgången lät emellertid vänta på sig.

I dag kan det vara svårt att förstå hur vanskligt det var för 1800-talets konstnärer att visualisera Kalevala. Till en början försökte man förlägga Kalevalas gestalter än bland antikens heroer, än bland vikingakrigare. Den kunskap som behövdes saknades helt enkelt.

Janne Gallen-Kallela-Sirén citerar ur konstnärens opublicerade memoarer ett stycke som beskriver kunskapsproblemet. Där berättar Gallen-Kallela: ”Varje gång min fantasi flög i kapp med sångens verser, saknade jag just dessa exakta bevis som t.ex. föremål och byggnadsrester kunde berätta om forna tiders liv.”

kuva Foto: © Finlands Bank

Enligt realismens och naturalismens läror skulle konsten studera den verkliga naturen och kulturen, inte enbart konstverkens fiktiva verklighet. Samma år 1888 som Gallén började måla på sitt första storverk inledde han sina studier vid Fernand Cormons (1845–1924) ateljé. Cormon var en akademisk målare och hade blivit känd för sina målningar med förhistoriska motiv.

Den förhistoriska forskningen trampade ännu i barnaskorna, men den grundläggande kunskapen fanns redan. Exempelvis publicerade Èdouard Lartet och Henry Christy 1875 en utredning om utforskningen av grottboplatsen i Dordogne under det för nordbor smickrande namnet ”L´âge du renne”, renens tidevarv.

Cormons mest berömda verk är den sju meter långa målningen ”Kain” (1880), som beskriver Kains och hans folks eviga vandring genom den brännande öknen. Skaran som Jehova bestraffat för Kains brödramord går barfota klädda i trasiga skinn.

Målningen har naturligtvis ingen direkt anknytning till Galléns utkast för Aino, men i den atmosfär som rådde på Cormons akademi var det enklare för Gallén att utveckla sin syn på den finländska forntiden.

Han hade trots det nog med svårigheter. Gallén oroade sig för att hans stora tavla skulle bli en ”pannkaka”. Ändå konstaterade han att ”jag arbetar dock på vidare, skrapar ut och målar om igen”.

De dyra parisiska modellerna såg inte särdeles ut som finländska ungmör och även den finska naturen var huvudsakligen hänvisad till Galléns minne och ett antal skisser. Några torkade abborrskinn fungerade ändå som en naturalistisk kontakt till hemlandet. Dem hade Gallén tagit med sig när han reste till Paris.

Gallén skildrade tre scener ur berättelsen om Aino. De återger inte händelserna i kronologisk ordning. I den vänstra flygeln river Aino smyckena från barmen och avböjer Väinämöinens frieri. I mittpartiet får Väinämöinen ett besynnerligt byte som han inte först känner igen som Aino. Hon gäckar honom och hoppar i vattnet. I den högra flygeln möter Aino Vellamos badande ungmör. Nästa skede där Aino simmar ut till en sten och sjunker i vågorna skildras inte.

Ainos tragiska historia är till stor del en skapelse av Elias Lönnrot. Han hittade till och med på namnet Aino. Som en mytisk berättelse återspeglar den ett samhälle, där föräldrarna och släkten beslutar med vem kvinnan ska giftas bort. Ainotriptyken väcker fortfarande känslor och diskussion.

En del dömer verket som chauvinistiskt och rentav nationalsocialistiskt på grund av svastikaornamentiken på de stora ramarna. Det är naturligtvis nonsens eftersom svastikan är en gammal solsymbol, bekant i många kulturer, och när Gallén målade sitt verk fanns det inte ens några nazister.

Gallén baserade sin beskrivning på Kalevala och dess text besparar inte männen från kritik, inbegripet Väinämöinen. Ainos berättelse är en kollektiv tragedi. Flickans mor ångrar bittert sin föresats att gifta bort sin dotter mot hennes vilja. Väinämöinen i sin tur ”grät var morgon, grät var afton, varje natt han grät och sörjde …”.

Aino får också sin hämnd. Hon hånar Väinämöinen som föreställde sig henne som den som ”städar i den lilla stugan, sopar rent det gråa” och gör sig lustig över den ”dumme” gubben för att han inte ens kände igen ”Vellamos våtögda dotter, vattengudens enda ättling”. Just denna scen valde Gallén till det centrala motivet för sin triptyk.

Dela konstverket