Jukka Mäkelä

Full Moon II

akryl • 100 x 120 cm

2012

kuva

CELLVÄVNAD

Titeln på Jukka Mäkeläs (född 1949) målning ”Full Moon II” är lätt att förstå. I rymden av ljusa färger rör sig – så ser det ut – fyra fullmånar med svart baksida. 

Linjerna som förenar månskivorna bildar verkets organiska cellstruktur. Helheten är intensiv, men något egentligt månskenslandskap är det inte. Det är snarare fråga om en mästerlig studie i att skapa en rumsillusion med hjälp av färger och former, och viktigast av allt, olika material.

Upplevelsen av rymd beror på färgernas stegvis växande effekt, men baserar sig lika mycket på de ovanpå varandra limmade skikten av japanpapper. Deras verkan är så diskret att man inte lägger märke till dem om man inte betraktar verket på mycket nära håll.

Papperens vävnad ger de ljusa nyanserna i bakgrunden ett vackert matt skimmer. Också de har sin egen mönsterstruktur, på vilken de svarta cellerna framträder skarpt och i sin tur skjuter de vita månskivorna framåt och nästan ut från duken. Inget under att målningen tar över det omgivande utrymmet. Intrycket stärks av att cellerna verkar kretsa omkring över bildrummet.

På 1970-talet representerades huvudströmningen i den abstrakta konsten av strikt geometriska målare. Jukka Mäkelä stretade emot. Nästan trotsigt namngav han sina ljusa verk som berikats med lätta, asketiska linjer med naturlyriska termer som Kall dag, Snöns ljus … De är minimalistiska målningar, men om man ställer dem sida vid sida med exempelvis amerikanerna Robert Rymans eller Agnes Martins verk, är skillnaden uppenbar. Det skimrande ljus och den dynamiska linje som Mäkelä gynnar talar ett annat språk än den tysta meditationen i amerikanernas arbeten. Mäkelä målade ofta färgerna lager på lager med början från de klara färgerna. De skymtade en aning fram genom de översta vita pigmenten.

Jukka Mäkeläs konst har gått från en expressiv kaskad av färgämnen till bildytor av linjer och nätverk. Mäkelä har också med verket ”Cerns accelerator” (2008–2015) visat att den ”laddade” linjen i en kolteckning lämpar sig för verk större än människans mått. Mäkelä har knappt alls varit intresserad av extrema färgeffekter. En äldre kollega, den finländska konstruktivismens nestor Lars-Gunnar Nordström (1924–2014) påpekade för Mäkelä att ”köksfärgerna är farliga för en målare”. Som svar målade Mäkelä serien ”Kök”, i ljusa ”köksfärger”, givetvis.

Dela konstverket