Tapio Wirkkala

Landskap från Södra Österbotten

flygplansplywood

1953

kuva

LINJERNAS VIBRATION

”Vad är mina arbeten i rytmiskt faner? Skulpturer?”

Tapio Wirkkala (1915-1985) frågade i sina anteckningar från 1950-talet hur hans skulpturer i plywood borde definieras. Frågan väcktes utan tvekan av den skarpa tudelningen i den finländska konstkulturen: de konstindustriella formgivarna gjorde design och skulptörerna konstverk.

Wirkkalas egen uppfattning överskred skrankorna. Han såg beröringspunkterna mellan sina verk och de stora pionjärerna inom den modernistiska bildhuggarkonsten Constantin Brancusi, Naum Gabo och Antoine Pevsner. Samtidigt funderade Wirkkala på sambandet mellan sina skulpturer och olika naturföreteelser och gick till roten med dem, till de lagbundenheter som styr naturen. Av dem lyfte han bland annat fram likheten mellan Lissajous kurvor och musselskalets struktur, vågornas mönster i sanden och en sten som slipats av strömmande vatten.

Wirkkala förhöll sig ödmjukt till de premisser som hans material ställde. ”Man får inte göra våld på ämnet.” Träets villkor var bekanta för Wirkkala. Han var utbildad dekorationsskulptör och kände också egenskaperna hos den s.k. flygplansplywooden. Detta korslimmade faner eller kryssfaner tillverkades i Finland redan på 1890-talet. Materialet användes visserligen mer för andra ändamål än till flygplanspropellrar.
Wirkkala hade redan från början av 1950-talet hjälp av snickaren Martti Lindqvist (1915–1975), en mästare inom sin bransch. Hans insats var betydande i synnerhet vid genomförandet av Wirkkalas verk med stora dimensioner.

Texturen i plywoodens tvärsnitt fascinerade Wirkkala, vilket inte var så konstigt, eftersom han var en oerhört skicklig tecknare som lekande lätt ritade en perfekt cirkel utan passare. I ”Landskap från Södra Österbotten” tecknar linjerna i plywooden åkerlandskapet kring älven, solens strålande skiva och tre båtar vid älvmynningen. Den stora reliefen är exceptionellt föreställande, men den består i grund och botten av abstrakta element. Dessa former återfinns i Wirkkalas övriga verk. Av solskivan finns en fatformad skulptur som en aning påminner om konstmålarens palett.

Tapio Wirkkalas designproduktion utgör en viktig del av den finländska formgivningens internationella segertåg ända från 1950-talets ”hjälteperiod”. Han skulpturer rönte full konstnärlig uppmärksamhet på triennalerna i Milano, men i Finland ställdes de första gången ut som självständiga konstverk i samband med en utställning på EMMA, Esbo moderna konstmuseum, 2009–2010.

Dela konstverket