Alpo Jaakola

Marjattas födelse

olja • 209 x 144 cm

1976

kuva

INTE ENBART SCHAMAN

I den legend som utformats kring konstnären kan man inkludera även små detaljer. Om Alpo Jaakola (1929–1997) nämns att han råkade födas den första april. Trotsande detta faktum eller tack vare det blev han konstnär. Som garanti för Jaakolas egenart har också använts att han lämnade Åbo ritskola på hälft. Det är fåfängt att undervisa en naturbegåvning. Av Jaakolas surrealistiska målningar från 1950-talet framgår emellertid att skolans lärare, såsom Otto Mäkilä, har haft en stor betydelse. Tiden var också gynnsam för beundran av så kallad primitiv konst, delvis också det en skapelse av surrealismen.

I efterhand kunde man beskriva Alpo Jaakolas konst som ITE-konst (från finskans ”itse tehty elämä”, självgjort liv), men det folkliga i hans produktion är bara yta. Jaakola målade och högg visserligen med grova tag, men ändå metodiskt och stilmedvetet. Det var inte fråga om brist på skicklighet utan om att undvika snobberi och konventionalitet.

”Marjattas födelse” hör till de hovsammaste verken i Jaakolas produktion. Dess färgskala förmörkas inte av jordnära nyanser, de mjukt glidande figurerna påminner om den klassiska spiralkompositionens stigande rörelse. Den avsiktligt primitiva lösningen är att placera figurerna så i mitten att de nästan tränger ut ur bildytan.

Lönnrots Kalevala talar egentligen inte om Marjattas födelse utan om hennes son, som fick sin början av ett lingon: ”Lingonet försvann i svalget, stannade till sist i magen – därav blev jag däst och uppfylld, blev med barn av detta bäret.” Marjattas mor blir utom sig av nyheten och fräser till ”Usla stycke, Hiisis hora”, och så börjar historien trassla till sig. Jaakola har återgett moderns ansikte skiftande i grönt som kontrast till Marjattas rosa skirhet.

Den fria tillämpningen av Kalevalas teman började redan med Gallen-Kallelas konst. Eposets hedniska värld har passat in i den romantiserande tanken att tidigare kulturer är mer äkta än de nuvarande och uttrycker en djupare verklighet. De västerländska konstnärerna har på 1900-talet sökt beröring med såväl kulturen som psykets inre lager genom att analysera konsten hos naturfolk, barn och mentalt sjuka. Jaakola passade bra ihop med den primitivistiska manteln av ”schamanen i Loimaa”.

Jaakola deltog ibland mycket synligt i byggandet av sin egen myt. I Eeli Aallos dokumentärfilm (1975) tog konstnären till yxan och slog en spegel i bitar – rättare sagt, det såg ut som om han slog. Budskapet var klart: bildernas förgörare, illusionernas krossare, alltså en avantgardist.

Alpo Jaakolas produktion är omfattande framme i skulpturparken i Karhula i Loimaa samt i konstnärens ateljébostad Torkville. Jaakola är också ihågkommen som en naturvårdare, som 1978 vann en ovanlig rättegång. Jaakola krävde ersättning av sin granne för att denna avverkat skog invid hans tomt. Konstnären motiverade ersättningskravet med att den ödelagda skogen inverkade menligt på hans konstnärliga skaparförmåga. En liknande situation uppstod när bröderna Tapper [linkki Kain Tapperin teossivulle] ett tjugotal år tidigare motarbetade att deras hemgårds unika forslandskap skulle byggas ut för energiproduktion.

Dela konstverket