Outi Heiskanen

Morsiamen itku

1983

kuva

Mästaren och hans adepter

De stämningar som den första ARS-utställningen 1961 väckte var minst sagt motstridiga. För somliga innebar utställningen den slutliga segern för den fria abstraktionen, steget till konstens kosmiska sfärer, men för Pentti Kaskipuro (1930–2010, till år 1935 Krut) var den vältrande internationella informalismen för mycket och han konstaterade senare om utställningen: ”Det var som om man skakat om en flaska öl och öppnat korken.” En gnutta av informalismens skum syntes visserligen i vissa av hans verk.

Kaskipuro höll sig hellre klart på den föreställande konstens sida och inriktade sig på att avbilda föremål och objekt på nära håll. Hans kändaste verk föreställer i all enkelhet lökar, rotsaker, bröd, fiskar och svampar. Trots det finns det inget vardagligt i dessa finskurna och säkra grafikblad. Genom ljuset och de djupa skuggorna förvandlas bröden och rotsakerna nästan till metafysiska objekt. De avslöjar strukturer och former som på en och samma gång hör till naturens egen estetik som till det hemlighetsfulla djupsvarta lyster som producerats genom etsning och blandtekniker.

Kaskipuro har som sina favoritkonstnärer nämnt barockens mästare Rembrandt och dennes högt uppskattade Hercules Seghers samt den i början av 1900-talet verksamma svenska grafikern Axell Fridell. Kaskipuro var till stor del självlärd, men han fick också handledning av Aukusti Tuhka, i vars kursateljé även många andra konstnärer, såsom Pentti Lumikangas, Väinö Rouvinen och Simo Hannula finslipade sina färdigheter. Konstigt nog antogs Kaskipuro på sin tid inte till Finlands konstakademis skola. Han inbjöds emellertid senare till skolan som lärare och blev Mäster K, den legendariske läromästaren genom vars kurser största delen av nästa generations betydande konstgrafiker kom att passera. De tre aktörer som presenteras invid är endast en bråkdel av Mäster K:s adepter.

Outi Heiskanen (artistnamn Heis, född 1937) tillägnade i sin bok Heis hius hajalla (WSOY 2000) Pentti Kaskipuro en liten dikt Häilyväinen ja lanttu (”Den nyckfulle och kålroten”):

”Ihminen on häilyväinen
lanttu on vakaa
harhailin olemattoman
rajoilla lamppuna lanttu

(opettajalle)”

I sin dikt gav Heiskanen vackert uttryck för både sin lärares och sin egen konstnärskvalitet. Heiskanen valde att inte göra stilleben med förtätad stämning utan tecknade hellre barn, vuxna, djur och fiktiva varelser. De fick namnet pensastuulikansa (”buskvindsfolket”). Detta folk vistas helst ute i naturen, bygger riskojor och sover under myggnät drömmande i sommarnatten. Bland dessa figurer framträder ofta konstnärens egen gestalt liksom hennes barn och vänner. Tack vare den mjuka grafiska linjen och de mytiska temana har Outi Heiskanen ofta jämförts med Hugo Simberg, och det är inte alls någon dålig jämförelse.

Med ”nyckfullhet” refererade Outi Heiskanen troligtvis till mångsidigheten i sitt arbete. Hon har inte nöjt sig med att göra enbart grafik utan framförde redan i början på 1970-talet performanskonst med sina konstnärsvänner, såsom Mirja Airas och Hannu Väisänen. Gruppen fick namnet Record Singers av en välgrundad orsak eftersom de sångbegåvade vännerna lät sina röster ljuda på olika evenemang.

Buskvindsfolket tog på många sätt steget utanför den grafiska rektangeln. Heiskanen har gjort installationer av sina utställningar eller byggt upp dem utomhus. På 2000-talet började hennes samarbete med den yngre grafikern Janne Laine. Figurerna från buskvindsfolket började befolka Laines storslaget romantiska landskap.

Dela konstverket