Juho Rissanen

Skörd, Timmerflottning, Strömmingsmarknad

glasmålning

1933

kuva

HYMN I GLAS

Den australiska dagstidningen The Sydney Morning Herald visste den 20 februari 1932 berätta för sina läsare att den framstående finländske målaren Juho Rissanen (1873–1950) av ett ”mäktigt bolag” fått en beställning på en svit med glasmålningar. De skulle beskriva sedvanliga yrken i finländarnas livsmiljö, såsom fiskare, sjömän, skogsarbetare och bärplockare.

Artikelskribenten Borghild Bjornstad – troligen av norsk härkomst – förklarar att en av panelerna beskriver timmerflottare som flottar stockar nedför en älv. Hon konstaterar att den ”i rika färger föreställer ansiktet och skepnaden av 14 män, vackert tecknade till sin fördel”.

kuva © Kuvasto 2016. Foto: © Finlands Bank

Bjornstad karaktäriserade Rissanen som en konstnär som beskriver missgynnade med empati och kärlek till folket och som också har ett genuint sinne för dekoration, han är som en poet som presenterar sitt fängslande land för världen. Dessutom citerar skribenten den franske kritikern Yvanhoé Rambosson (1872–1942): ”Han sjunger en hymn i glas för sin ras (sitt folk).” Orden bottnade i att Rambosson inte enbart var kritiker utan också diktare och expert inom den konstindustriella branschen. Hans specialgebit var musikinstrument.

Storverket från Rissanens senare konstnärskap fick således överraskande uppmärksamhet redan innan det stod klart. Glasmålningarnas historia börjar emellertid redan 1928 när konstnären, som var bosatt i Paris, skickade ett brev till ”Riksdagens Herrar Bankfullmäktige”, där han föreslog att det stora fönstret jämte de två sidofönstren i bankens trapphus skulle dekoreras med glasmålningar.

kuva © Kuvasto 2016. Foto: © Finlands Bank

Rissanen lade också fram tilltänkta motiv för målningarna. Ett alternativ var ”pengars välgörande verkan” och ett annat ”pengars förbannelse”. Rissanen var av egen erfarenhet väl bekant med båda motiven. Han var född i fattiga förhållanden i Savolax och karriären som konstnär såg inte alltid så ljus ut trots framgångarna. Livet i Paris var dyrt och det var inte lätt att få lukrativa beställningar i staden.

Rissanen hade emellertid medvind, eftersom man i den unga republiken strävade efter att skapa egen monumentalkonst och herrarna i bankfullmäktige antog konstnärens anbud. Man beslutade att betala honom 400 000 mark, men han skulle själv bekosta den tekniska tillverkningen av glasmålningarna, glasbränningen och blyspröjsarna. Oturligt nog förändrades markens och francens kurs till det ofördelaktiga för Rissanens del och avtalets intäkter blev mindre än beräknat.

kuva © Kuvasto 2016. Foto: © Finlands Bank

Rissanen hade tidigare erfarenhet av glasmålning. Han var inspirerad av symbolistmålaren Maurice Denis (1870–1943) användning av konturlinjer och tog reda på den teknik som krävdes för att bearbeta glas. Det stora arbetet löpte emellertid inte problemfritt. Med de tekniska lösningarna fick Rissanen hjälp av den konstindustriella mångsysslaren Bruno Tuukkanen och i det praktiska arbetet assisterades han av konstnärskollegerna Edwin Lydén och Paavo Leinonen. Trots svårigheterna blev arbetet färdigt inom utsatt tid, delarna sändes till Finland och installerades på plats hösten 1933.

Finlands Banks glasmålning består av tre delar. Delarna heter från vänster till höger ”Skörd”, ”Timmerflottning” och ”Strömmingsmarknad”. Skildringen av timmerflottningen utgör triptykens mittparti och är också den största. Lösningen är förståelig, eftersom Finlands ekonomi vilade på träförädlingsindustrin och för Rissanen passade det bra att skildra primärproduktionen. Den spiralformade kompositionen i ”Timmerflottning” är mycket effektfull.Den verkar ha varit rätt noggrant utvecklad redan i utkastskedet. Den australiska tidningen skrev att antalet timmerflottare var 14, och så är de också i det slutliga verket.

kuva © Kuvasto 2016. Foto: © Finlands Bank

Av ”Skörd” ville banken ha en vackrare version än Rissanens förslag, och resultatet påminner mer om en idealiserad bild av skördearbetet i Frankrike än slitet på de finländska åkrarna. Bankens önskan var emellertid förståelig, eftersom den centrala figuren i utkastet, en kvinna som lyfter en sädeskärve, är exceptionellt grov även i jämförelse med Rissanens tidigare allmogebilder.

Alla de tre rundbågade glasmålningarna kantas av ornament med växtmotiv. ”Timmerflottning” i mitten omges av grankottar och runt ”Strömmingsmarknad” som föreställer vyn över Salutorget i Helsingfors löper ett band av eklöv. Ornamentet som kantar ”Skörd” är däremot redan svårare att artbestämma. Enligt professor Pekka Niemelä och hans botanistkolleger ser det ut som strävklint (centaurea dealbata), som inte växer i Finland. Rissanens tanke har troligtvis varit att avbilda de finländska åkrarnas blåklint, men de parisiska glasmästarna har som dekoration använt den form som var mest bekant för dem. Också i övrigt drar fransmännens delaktighet till sig uppmärksamhet, då träden i bakgrundsskogen på ”Skörd” närmast påminner om bok. Nere till vänster i förgrunden av panelen som föreställer timmerflottare växer dessutom svarttall, ett allmänt prydnadsträd i parkerna i Paris.

Glasmålningens växtmotiv håller sig ändå huvudsakligen till den finländska floran. Granen blev i början av 1900-talet ett inofficiellt nationalträd, hemgranen, som enligt det finska ordspråket ”Joka kuuseen kurkottaa, se katajaan kapsahtaa” hade en dubbel betydelse: ”Den som gapar efter mycket mister ofta hela stycket.” Den stora eken är urträdet i skapelsemyten i Kalevala, men eklöven är också både en militär och en ekonomisk symbol. I en del gamla aktiebrev och emblem återfinns eken, trädet i lundskogarna längs den finländska sydkusten.

Dela konstverket