Marjatta Tapiola

Tjuren

olja och tusch • 117 x 170 cm

2016

kuva

OTÄMJBARA TJURAR

Decennieskiftena utgör sällan några beaktansvärda milstolpar i historien, men år 1980 kan ges en särskild betydelse för den finländska målarkonsten. Marjatta Tapiola (född 1951), Leena Luostarinen och Marika Mäkelä höll av en slump sina utställningar samtidigt och angav riktningen för en ny romantiskt och expressionistiskt laddad konst.

Individuella känslor undanträngde realismen som stelnat i deltagande teman. Den rastlöst trevande linjen och det måleriska inslaget utan slutgiltighet påvisade också den rena geometrins begränsning. Den franske filosofen Jean-Francois Lyotard har sagt att realismens uppgift har varit att skydda medvetandet från skepticism. Nu bereddes rum för skepsis mot det konventionella.

Marjatta Tapiolas porträtt från 1980-talet väckte välförtjänt uppmärksamhet. De var rättframma, ibland skoningslöst svarta och samtidigt sköra. De återförde sambandet mellan den psykiska närvaron och kroppsligheten till målarkonsten. Konstnären besparade inte heller sig själv. En del självporträtt väcker fortfarande reaktioner. Slutligen var det inte fråga om någon dyster konst. Tapiolas målningar har vuxit i storlek och styrka. Hon är den dynamiska linjens mästare som skickligt ransonerar graderna av expressivitet. Ibland är linjen lätt och elegant, ibland barockt flödande, så att betraktaren kan förnimma konstnärens gest och linjens tillkomst på duken.

Mannen och tjuren, de centrala temana i Tapiolas målningar på 2000-talet, är den mäktiga linjens fest. I dem är mannen och djuret jämlika motiv. Den maskulina kraften och ”djuriskheten” fördelas jämnt mellan dem båda.

Konstnären kallar tjuren för sin ”favoritvarelse”, som lever sitt eget liv i målningarna. ”Tjuren” som hör till Finlands Banks samlingar rör sig i takt med eleganta linjer lätt och ignorerande sin massa. Dess livsmiljö är konsten och konstens historia, för tjurens del lika lång som den målande människoartens tradition.

Dela konstverket